Om Jycken

Magnus Jycken CedenbladAllt började egentligen väldigt tidigt… tror inte jag var mer än fyra, fem år när min bror visade mig min första Bruce Lee-film. Efter det rullade de in på löpande band; “Tigermasken”, “American Ninja”, “Best of the best”, “Turtles”, “Karate kid”. Listan kan göras lång på olika fighting-filmer jag plöjde. Det dröjde inte många minuter efter varje film innan jag befann mig på gräsmattan och utförde en del mindre lyckade försök till volter och diverse karateslag.

Till mina föräldrars stora glädje dog drömmen om att bli ninja ut. Istället började jag spela fotboll och tennis. Detta var ett intresse som höll i sig fram till jag var 17 år. Då satte två benbrott stopp för min fotbollskarriär.

Samtidigt runt denna period kom en ny film, “Fightclub”. Mina barndomsminnen väcktes genast till liv, jag och mina vänner startade vår egen fightclub. Dock under mycket mer ordnade och sofistikierade former.

Minns att vi bara hade ett par handskar, så en var tvungen att ha vänsterhandsken medan en annan körde höger, kan säga att det var mycket slagsmål om vem som skulle ha högerhandsken.

Kan erkänna så här i efterhand att det nog inte var den vackraste boxningen som skådats men kul var det!

I samband med detta begav jag mig till Hammarbys boxningsklubb för att lära mig att boxas på riktigt. Tänkte skaffa mig ett försprång gentemot mina vänner.

Tyvärr blev det inte en särskilt lång sejour. Jag blev placerad framför en spegel och visad hur man slog en jabb. Sedan fick jag stå där hela lektionen i min ensamhet och jabba.

Kommer ihåg att jag efter två träningar frågade när man fick sparras och fick då till svar att det kunde dröja upp till ett halvår. Kände att detta inte var något för min rastlösa natur, jag kom ju dit för att lära mig slås… eh, boxas menar jag ju såklart.

Sedan efter detta blev det ett väldigt långt uppehåll. Jag var runt 21 när jag blev introducerad för Pride, som var den största organisationen innan UFC tog fart, av några vänner. Den stora idolen var helt klart Crocop och jag begav mig genast till en kickboxningsklubb för att lära mig sparka folk i huvudet. Klubben ägdes av legenden Magnus Cederblad.

Klassen bestod av två tjejer och tre killar inklusive mig själv och jag fastnade direkt. Vi körde med tunna säckhandskar och sopade på varandra ganska bra.

Kommer speciellt ihåg en kille som körde där, en man i 35-års åldern. Han hade tränat karate i 20 år. I karate fick man inte slå mot huvudet, han höll händerna nere vid kroppen och gick spikrakt framåt hela tiden. Varpå träningen bestod av att jag cirklade och jabbade honom i huvudet. Som svar på frågan varför han inte skyddade huvudet så sa han bara:”Äh, jag har tränat karate så länge, är för gammal för att lära mig något nytt”.

Är förmodligen tack vare honom jag har en hyfsad jabb I dag.

Efter en termin kände jag att jag ville hitta nya utmaningar, jag begav mig till gymmet Pancrase för att testa MMA. Hade en väldigt bra tid där, dock så förstod jag aldrig riktigt hur mycket man behövde träna för att bli riktigt bra. Tränade två, tre pass i veckan som en glad motionär.

På den här tiden var det inte många som tävlade som amatörer. Jag har alltid älskat att tävla och när det inte var någon som tog tag i det åt mig tappade jag lusten. Blev bara tre terminer på Pancrase.

Jag vilade mig i form en period. Sedan ringde min barndomsvän Martin Lavin och berättade att han hade börjat träna MMA och skulle gå match om några veckor. Så då väcktes lusten till liv igen.

Jag och en god vän begav oss till Brasa, som låg i en källarlokal på Södermalm i Stockholm.

Kommer ihåg att jag efter träningen frågade om jag kunde få gå match och Hasse som tränaren hette, såg inga som helst problem i det. Olyckligt nog stukade jag min fot på andra träningen och tävling fick vänta. Några månader senare small det till och jag fick äntligen gå min första match.

Efter några år på Brasa kände jag att min utveckling stannade av lite. Detta resulterade i att jag gick tillbaka till Pancrase och framförallt Omars dagpass.

Minns första träningarna på Pancrase, jag kände mig som Bambi på hal is. Ramlade runt med min långa gängliga kropp. De första månaderna lyckades jag bara skada en person – mig själv. Men jag bet ihop och fortsatte att träna hårt. Allt släppte mer och mer och jag vann alla matcher jag ställde upp i. Efter åtta raka matcher utan förlust, där de flesta avslut skedde i första ronden, så hörde de av sig, UFC. I december 2011 gick en stor dröm i uppfyllelse och jag skrev på kontrakt för världens största fighterorganisation, UFC.

I Globen 2012 gick jag min första UFC-match. Det var en otrolig upplevelse att få höra mitt namn vrålas inför ett slutsålt Globen. Tyvärr gick inte matchen som jag hade tänkt mig alls. Efter att totalt dominerat första ronden, förlorade jag i den andra på en rear naked choke.

Efter detta kom en mörk period i mitt träningsliv. Jag fick motivationsproblem och allt började gå tyngre. Kände att jag behövde draghjälp och tog därför det riktigt tuffa beslutet att lämna Omar och Pancrase. Jag bytte klubb till Nexus (idag Allstars gym). Detta var ett otroligt tufft beslut men kände att jag behövde förändra min situation drastiskt. Omar var och kommer för alltid att vara den som har betytt mest för mig. Helt klart!

I dagsläget tränar jag på Allstars Gym med Andreas Micheal som coach. Just nu håller jag på att komma tillbaka efter ett skadeuppehåll och laddar upp för min nästa match I UFC.

Jag hoppas ni kommer vara med och följa mig på min resa!